haricas

Time goes by... och under tiden hinner jag bli gammal och gråhårig utan att ha en aning om vad som hände. Jag tror att jag börjar få en aning om vad 30-årskris innebär nu trots att jag alltid hånskrattat åt begreppet och klichéartat hävdat att "man är inte äldre än man känner sig." Problemet infinner sig väl när man börjar känna sig äldre än man egentligen vill vara. När knäna knakar och huden hänger. När man inser att band som man minns slog igenom för något år sen plötsligt återförenas och gör comeback. När man tar legitimation på någon på krogen och inser att killen som känns jämnårig faktiskt är 11 år yngre. Och när man inser att trots att man fortfarande har största delen av livet framför sig är man inte längre ett oskrivet blad som kan fyllas med vad som helst. Vissa dörrar är plötsligt om inte stängda så i alla fall inte längre vidöppna. Och det kan kännas jobbigt. Att förstå att man utan större övervägande har gjort sina livsomspännande val och att man nu sitter på konsekvenserna. Det är 30-årskris.

Å andra sidan kan man nu äntligen få känna harmoni över att det är ok att tillbringa lördagkvällen med att rensa ogräs och baka bullar utan ångest över vad man missar. Man kan njuta av att ha stabiliserats i humöret och att veta vem man är och vad man står för. Man kan njuta av att ha en bättre ekonomi än förr och man kan njuta av att man fortfarande är ung och still going strong.

Jag är väl just nu en periodare vad 30-årskris vs harmoni anbelangar. Cirka varannan dag faktiskt. Men jag tänker att det väl snart går över. Och att jag då blir fullkomligt harmonisk. Det ska bli skönt!

Förresten! Så har jag blivit antagen till universitetet. Misstänker att jag kommer att få mina hårdaste år någonsin från och med i höst. Men åh vad det ska bli roligt!