haricas

Tick tack. Tiden rullar på. Allt är som vanligt och allt tar man för givet. Tills det händer något. Då minns man. Minns att man ska vara tacksam. Tacksam för att man har det bra. Och det är man. Ett litet tag. Sen glömmer man igen. Tills det händer något igen. Är det därför det finns så mycket s-k-i-t? För att vi inte ska slappna av? Det är väl en förklaring så god som någon. Men jag undrar om man verkligen uppskattar livet mer? För att man mist något. Eller någon. Kanske kommer man ihåg att uppskatta någon annan mer än tidigare. Men inte blir livet någonsin bättre igen. När man har mist något. Eller någon. Livet kan på sin höjd bli bra. Men aldrig igen lika fantastiskt som innan. Innan man miste något. Eller någon.