Jag: den elaka fastern/svägerskan/svärdottern

Jag börjar mer och mer släkta på min mammas sida. Tycker aldrig att jag har det fint nog eller rent nog. Mina dagar blir ett ändlöst plockande, torkande och rättande.

Jag mår fysiskt dåligt när mitt hem är rörigt och jag inser ju att det är oundvikligt när man målar fönster och möbler samtidigt som man har sju personer på besök, men jag får lust att skrika rakt ut! Jag känner hur hornen växer ut i pannan och hur röken bolmar i öronen över att ingen annan verkar bry sig ett skit om att hålla i ordning i mitt hus när jag faktiskt är den enda som inte har semester. Att jag sedan är ett kontrollfreak som inte vågar lita på att någon annan fixar middag gör ju att jag får ännu mindre tid till att hålla i ordning efter nio andra personer eftersom jag ju faktiskt också jobbar på dagarna. Släkten börjar titta förskrämt efter mig när jag far fram med leksaker och disktrasa i högsta hugg samtidigt som jag ryar på ungarna som oförtjänt får ta hela smällen. De överväger nog starkt att göra andra semesterplaner nästa år eftersom värdinnan nog inte var riktigt ärlig när hon bedyrade att det skulle bli roligt att de kom allihop.

Problemet är bara att jag var bottenlöst uppriktig, ja alldeles hudlöst ärlig, när jag sa att det inte var några problem. Jag tycker så mycket om dem allihop och jag blir så glad när de kommer på besök, men allt det där hamnar  liksom i skymundan när de sprider grejor över hela huset och svärmor är den enda som visar tillstymmelse av intresse för att röja undan ibland. Då får jag bockfot och svans och önskar dem all världens väg.

Är det verkligen för mycket begärt att man ska ha lite ordning i sitt hem?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0