haricas

Kärlek är underligt. Ibland kan man tro att det är en sjuka som borde behandlas. Andra gånger undrar jag om den finns. När man står där uppfylld av ilska, frustration eller trötthet. Eller bara likgiltighet... Ibland blir jag rädd att jag inte är särskilt kärleksfull. Att jag är alldeles för egoistisk. Att jag är alltför mycket ensamvarg. Men så kommer de där ögonblicken. När det väller upp någonting stort, varmt och mjukt inombords. När man vill omfamna hela världen eller när man stolt vill ropa ut att det här är min son, min man, eller min vän! När de är så orimligt vackra, sårbara eller dyrkansvärda att man får en klump i halsen och förrädiska tårar tränger fram.

Det är de stunderna jag lever för. Det är då jag vet att jag också är vacker, sårbar och dyrkansvärd. Det är då jag vet att trots allt det jobbiga så är jag omgiven av alldeles fantastiska människor som finns där för mig. Och som jag kan få finnas till för ett ögonblick...