haricas

Uppdrag granskning handlade idag om familjehemsbarn i utsatta situationer och mitt hjärta svämmade över. Jag minns hur det var. Att vara så där hjälplös när det finns någon man älskar och vill skydda som far så illa... Jag ville vråla och skrika. Jag ville slå och rasa. Jag ville förändra världen. Men det fanns inget jag kunde göra. Jag inser att det alltid finns en schism mellan det individuella och det principiella men hur kan man någonsin förklara sig eller ursäkta sig inför den som drabbats? Idag ville jag vråla och skrika igen, men ingen hör mig...