Förbannade skitsamhälle
Pratade med kompis S igår. Hon som alltid har ett leende på läpparna och fartvind i håret. Nystädat hem, näringsriktig och hemlagad mat på bordet, ett roligt och utmanande arbete och ett stort socialt umgänge. Hon hade varit hos doktorn. Fysiska symptom på stress! Oroskänslor, svårt att andas... Jag skulle kunna lägga till trötthet, humörsvängningar, insomningsproblem... (se tidigare inlägg).
Vad gör vi med oss själva? Vad är det vi tror att vi ska uppnå? Själv väntar jag alltid på den framtid då: jag ska vara semesterledig (se tidigare inlägg) skolan är färdig, vi köpt större hus, sonen blivit vuxen, jag pensionerat mig... Då ska allt bli så mycket bättre! Tror jag i alla fall. Men just nu är det bara att bita ihop och kämpa på.
Klart vi ska bita ihop. Trots att leendena och skratten blir färre och färre. Trots att tystnaden blir tätare och tätare. Trots att jag inte längre ser fram emot att fira jul tillsammans med släkten eftersom allt ändå bara blir en stor stress och press och ingen blir nöjd i slutändan. Klart vi ska kämpa på. I slutändan blir det ju bra. Om vi inte separerar. Eller blir sjukskrivna. Eller hinner dö innan Utopia har anlänt. Klart vi ska kämpa på!
Kommentarer
Trackback
