Nä jag har ingen lust att sätta någon rubrik idag!
Åh, vad jag är trött på att vara artig! På att tänka på hur andra uppfattar mig, på att inte säga något stötande, på att bita ihop och acceptera hellre än att säga ifrån. Så jag struntar i allt det där. Jag är inte artig. Jag säger det jag menar och tänker och jag säger ifrån över något som irriterat mig i många år.
Och plötsligt är jag apan. Hon den där som inte kan uppföra sig. Som förstör stämningen och inte har vett att vara tacksam. Som inte förstår när det är lämpligt att tala och när det är lämpligt att vara tyst. Och det är ju lika jobbigt det. Är jag verkligen så förbannat obekväm att det stör? Måste jag vara den fina, duktiga flickan hela tiden? Och kan inte jag någon gång få vara lite egoistisk utan att det sticker i ögonen på folk? Idag vill jag bli eremit!
Låång startsträcka
Usch vad det känns motigt att sitta framför datorn på en lördag. D är på svensexa i Göteborg och W sitter och ser på Trollkarlen från Oz tillsammans med farmor och lördagsgodis. Själv sitter jag och försöker desperat koncentrera mig på diskursanalytiska begrepp och urskilja mönster motsvarande teorier om vi och dem. Det är förvisso ganska intressant... om man väl kommer igång!
Nu har jag läst alla mina 17 mail, kollat bankkontot, svarat på mail, lästa alla statusuppdateringar på Fb sedan i torsdags, läst alla bloggupdateringar på bloglovin, kollat in på privata bloggar, kikat på hemnet, googlat på mitt eget namn för att se vad potentiella arbetsgivare hittar och kollat bredbandshastigheten så att jag kan se på film ikväll. Dessutom har jag tryckt i mig en hel påse godis och ingen lunch! Allt detta har tagit tre timmar och under den tiden har jag skrivit ihop en halv sida på uppsatsen. Inte konstigt att det tar så lång tid... Men jag vill ju också ha helg och tänka på påskägg och trevligheter. Men hur ska vi nånsin få ihop 80 sidor i den här takten?
Glädjebesked
I en väldigt lång period har jag varken orkat eller hunnit skriva någonting. Ibland har jag tänkt att jag borde och sen har jag undrat varför? Det har varit en tung och jobbig period av olika anledningar, men ett är säkert och det är att jag vänjer mig aldrig vid vintern. jag är inte skapt för det här klimatet så enkelt är det.
Anledningen till att jag är här nu är att jag fick fantastiska nyheter över telefonen alldeles nyss. Det har varit flera stora händelser på senare tid, men ingen har drivit mig hit utom denna lilla, lilla, bagatellartade sak. Men o, vad det känns stort.
Min son är just nu hemma hos en kompis och leker utan vare sig mig eller sin pappa! Det har varit en lång process för att nå dit och han har alltid varit så föräldrabunden att det aldrig varit tal om annat än att vi måste vara med. Nu är det bestämt att han på söndag ska gå på barnkalas ensam, hos en familj där han varit tidigare och också haft kompis J på besök hos oss. Därmed verkar det hela ha löst sig inom honom och han hade idag glatt accepterat att följa med kompis P hem och leka medan pappa fixade ärenden. Vilken seger! Vilken lättnad! Jag har varit orolig för att han skulle bli en av de barnen som aldrig vågar sova över någonstans och som aldrig kan åka på läger och klassresor. Det finns ju så klart tid till det än men det här känns som ett stort steg på vägen.
Och solen skiner! Yay!
