Glädjebesked
I en väldigt lång period har jag varken orkat eller hunnit skriva någonting. Ibland har jag tänkt att jag borde och sen har jag undrat varför? Det har varit en tung och jobbig period av olika anledningar, men ett är säkert och det är att jag vänjer mig aldrig vid vintern. jag är inte skapt för det här klimatet så enkelt är det.
Anledningen till att jag är här nu är att jag fick fantastiska nyheter över telefonen alldeles nyss. Det har varit flera stora händelser på senare tid, men ingen har drivit mig hit utom denna lilla, lilla, bagatellartade sak. Men o, vad det känns stort.
Min son är just nu hemma hos en kompis och leker utan vare sig mig eller sin pappa! Det har varit en lång process för att nå dit och han har alltid varit så föräldrabunden att det aldrig varit tal om annat än att vi måste vara med. Nu är det bestämt att han på söndag ska gå på barnkalas ensam, hos en familj där han varit tidigare och också haft kompis J på besök hos oss. Därmed verkar det hela ha löst sig inom honom och han hade idag glatt accepterat att följa med kompis P hem och leka medan pappa fixade ärenden. Vilken seger! Vilken lättnad! Jag har varit orolig för att han skulle bli en av de barnen som aldrig vågar sova över någonstans och som aldrig kan åka på läger och klassresor. Det finns ju så klart tid till det än men det här känns som ett stort steg på vägen.
Och solen skiner! Yay!
Kommentarer
Postat av: Caroline
Ohhh vad underbart....Samuel var precis likadan, men det är så härligt när det släpper! Lillan däremot får jag hålla hårt i, hon vill alltid åka någonstans, vara någonstans och är alltid på väg, helst själv! Stor kram till er....
Trackback
