Ge mig de himmelska höjderna
Regnet strilar ner på rutan och lägger sig som en våt, grå filt över världen. Uppsatsen stirrar på mig i all sin fulhet. Utmanar mig med sin stelbenthet. Jag stirrar tillbaka tills tröttheten övermannar mig och jag återvänder till tumultet i min hjärna. Tungt, tungt, tungt. Och så någonstans en strimma av lycka. Kontraster som framhävs. Är livet.
Den som aldrig
Den som aldrig
skådat avgrunderna
får aldrig uppleva
de himmelska höjderna
den som aldrig skrikit i ångest
snyftat i förtvivlan
förbannat i vrede
kommer aldrig någonsin
att gråta i glädje över tonerna från en silverflöjt
(Eva Jagrell)
Kommentarer
Trackback
