Livet i en bubbla

Plågotiden är över. Ljuset har återvänt. Mitt älskade nordiska sommarljus som får blodet att koka och tankarna att flyga lätt. Och ändå är det plågsamt...

Våren hånler mig rakt i ansiktet. Pinar mig med sitt skarpa ljus i frånvaron av sol. Kryper under min hud med sin rakbladsvassa vind som med noga avvägd blandning av smärta och njutning skrapar min hud.

Oket på mina axlar är tungt. Avståndet till min kropp minskar en aning varje dag och trots fruktlösa försök orkar jag inte lyfta det. Världen krymper, tröttheten ökar, tankarna snurrar. Kryper ihop, försöker andas, försöker sova. Har vårens ande blivit våldtagen? Är det i själva verket februari ännu?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0