haricas

Oh no! Jag trillade dit. Två och en halv dag lyckades jag hålla mig om man nu räknar bort att jag ljög om sockret i teet igår... Jag har ätit vingummi och det river och sliter i kroppen efter mer. I am an addict!!!!

Jag har ju förresten glömt att berätta att jag nu äntligen fått mitt examensbevis! Konstigt  att man kan bli glad två gånger för något  sådant. Först blev jag glad när jag fick mitt betyg på C-uppsatsen och redan började titulera mig kandidaten. Sen blev jag glad ett halvår senare när examensbeviset plötsligt låg där i postlådan och det stod svart på vitt hur duktig jag är. Jag kände mig aningen löjlig där jag stod vid postlådan och ofrivilligt log med mungiporna ända upp till öronen. Det  kändes ganska skönt  dock. Den reaktionen brukar annars härledas till min sons framsteg, såsom att gå upp 500 g på en vecka, eller att äta med egen sked på 1-årsdagen. Det  där leendet brukar betyda: det finns ingen som är så duktig som min son. Den här gången tror jag faktiskt att det betydde: det finns ingen som är så duktig som jag. Och det var skönt. För hur ofta tillåter vi oss att känna oss så självbelåtna? Självkritik finns det  gott om men på andra hållet är det värre... Så därför tror jag att jag ska vara lite mer stolt över mig själv och stoltsera med det. Det känns ju så skönt. Till att börja med så har jag inte ätit socker på två dagar. Det är väl nåt att vara stolt över?

Idag var första officiella semesterdagen. Den har spenderats med garderobsrensning, IUP-samtal på dagis och personalmöte på jobbet. Kul...

Men imorgon bär det iväg på minisemester och det ska bli väldigt mysigt. Övernattning i Stockholm följt av en tur till Tallinn. Det blir nog alldeles lagom mycket resa för W och jag är glad för båtresan där han kan få springa av sig. Dock har glansen med resan falnat lite efter att jag av en slump hittade en gammal reseledarkollegas blogg idag. Hon blev tydligen kvar på Kreta och är idag gift med en grek. Det är visserligen inget jag avundas henne, men oj vad jag plötsligt saknar Grekland och önskar mig tio år tillbaka i tiden. Det där med att bo en längre period någonstans där solen alltid skiner och livet för det mesta är skönt är något som inte kan återupplivas på en eller två veckors semester. Men oavsett vilket kommer nog Grekland alltid att vara landet i mitt hjärta. Därmed inte sagt att jag inte ser fram emot att resa till Estland. Eller som en vän till mina föräldrar en gång uttryckte sig vid ett besök på en vänort i Estland: "we are very happy to be here in Eastland" :-).

Det är lustigt det där med val. Livet består ju egentligen av en lång räcka val som i sista änden leder en just... hit. Att jag är den jag är just precis där jag är är ju resultatet av alla de beslut jag tagit genom åren. Ändå kan man ibland stanna upp och undra hur man egentligen hamnade här? Hur kom det sig att Karro blev kvar i Chania och att jag hamnade i S-by? Beslut som för ögonblicket verkade små kan sett i backspegeln vara den krök där livet fick en ny inriktning. Som att jag vid femton års ålder inspirerades av kompisens beslut att söka sig till en gymnasieskola långt bort där man kunde läsa något mer spännande än det vanliga ubudet. Det plötsliga infallet påverkar mig än idag då jag fortfarande jobbar inom restaurangbranschen efter att i stort sett ha blundat och pekat i utbildningsbroschyren. Kanske man borde vara lite mer uppmärksam i vardagen på vad man egentligen väljer och fundera över om det verkligen är det man vill?

Idag har jag tittat lite på de mest besökta bloggarna och häpnat över vad jag fann. Visst inser jag att man inte kan förvänta sig underverk på folks offentliga "dagböcker" eftersom det ju egentligen är vad det är, men hur kan standarden på de mest besökta bloggarna vara så oerhört låg? Visserligen kanske man inte kan döma vad folk skriver om men att man tänker över hur man formulerar sig och att man åtminstone försöker stava rätt när man skriver offentligt är väl ändå det minsta man kan begära?


Att de allra flesta bloggar skrivs av tonårsflickor som inte intresserar sig för mycket annat än smink, kläder och pojkar och därmed förmodligen blir lästa av andra tonårsflickor som delar dessa intressen förklarar väl deras popularitet. Dock förklarar det inte hur man som författare till vad det vara månne kan vara så totalt befriad från all kunskap om språkets uppbyggnad och grammatik och att ingen reagerar på detta.

Personligen läser jag inte bara innehåll utan upplever en skönhet i själva texten, dess "flyt" och dess ordval. Vissa författare kan jag inte med helt enkelt på grund av det sätt de behandlar språket på medan andra kan få mig att läsa i stort sett allt genom att vara mästerliga språkvirtuoser. Ta till exempel Jan Guillou. Hans verk är i sanning njutbara även om det gäller en forskningsrapport om häxjakt på 1600-talet.


En blogg behöver självklart inte leva upp till några sådana normer men kan ändå vara tilltalande för både öga och (inre) öra. Jag läser ofta mammabeckas.blogg.se som trots att den oftast inte handlar om annat än hennes vardagsliv med sina barn alltid är väl uppbyggd och mycket trevlig att läsa rent språkmässigt. Mamma Becka är bara 18 år och alltså handlar detta inlägg inte om någon attack på tonåriga flickbloggare utan som sagt i inledningen helt enkelt om den virtuella världens fattigdom och det faktum att otroligt många människor förspiller sin tid på att läsa eländet och (djärvt sagt vilket medges) därigenom blir fördummade av tomt svammel som inte har någon struktur vare sig i innehåll eller uttrycksform. Om det är så svenskan ser ut bland gemene man i Sverige så uppmanar jag alla att delta i ett upprop om mer svenskundervisning i skolorna med större kvalitetskrav! 

Tilläggas bör att detta inte på något vis är en vetenskaplig undersökning utan mer en allmän uppfattning jag bildat mig genom slumpvist urval bland blogg.se's 20 i topp lista.

Äntligen lite vårväder!! Kan inte minnas att jag någonsin har längtat så mycket efter värmen. Och så från en dag till en annan så blev det varmt och grillmat ute. Igår kom vi så äntligen iväg till plantskolan och kom hem 1100 kr fattigare. Men nu är häckplantor, syren, björnbär, diverse blommor till framsidan och ett stort antal blandade krukor inklusive ampel inköpta. Ligustern blev, otypiskt för oss men ack så skönt, genast planterad och nu kan jag stoltsera med häck kring hela trädgården. Problemet kom när vi skulle plantera syrenen. Ångrade mig angående hörn och bestämde att vi sätter den i högra hörnet istället för att skärma av lite ut mot grusvägen. Tyvärr så ligger det en sandlåda i vägen och för att kunna flytta den måste vi också flytta pallkragarna med mina köksplanteringar. Med den ovanliga energi och företagsamhet som solen lockat fram i oss flyttade vi glatt en pallkrage och fick därefter ge upp eftersom vår sons storgråt inte ville ta slut. Han var helt färdig och ville gå in och äta och det kan man väl inte missunna honom. Han och D gick in och jag började röja lite för att sedan ansluta mig till dem. Hann dock inte långt innan granne C med barn A, K och M kom spankulerande och ville leka. På med W's kläder igen och ungen for som ett skott ut och var åter pärlande lycklig. Jag älskar våren! Allt blir så enkelt när solen skiner och man slipper snö och tunga ytterkläder.