haricas

Sommaren har passerat sin kulmen och man riktigt känner hur övermogen den är. Träden tyngs av frukt, sädesfälten vajar gyllengula i vinden och allt är så vackert, så vackert att det nästan skär i hjärtat.


 Samtidigt är det vemodets tid. Jag avskyr skördetröskorna eftersom de bär vittnesmål om hösten. Allt det vackra mals obönhörligt ner och lämnar ett dystert tomrum efter sig. Jag skyndar mig att lagra känslan av sol på min hud, en ljummen vind i ansiktet, doften av schersmin och jord efter ett sommarregn för att orka hela vägen fram till nästa sommar. Men det blir ingen njutning utan endast ett jäktat utsugande av de sista dropparna där smaken av malört är större än sommarens sötma. Skönt är då att ha lämnat ungdomsårens tvära kast mellan himmelslycka och avgrundssorg efter sig. Att kunna nöja sig med vetskapen att allt det goda kommer igen, fortare än man kan ana. Och att faktiskt kunna se glädjen i min ungdoms största fiende. Hösten. Att kunna glädjas åt den höga klara luften under en sval höstsol. Att kunna njuta av de flammande färgerna i trädens avskedsserenad. Att äntligen ge sig i kast med allt som fått träda åt sidan till fördel för sommarens lata dagar. Att få ta del av naturens naturliga vila och äntligen själv kunna vila. Ändå är det vemodigt. För jag älskar sommarens värme och glädje. Men framför allt så älskar jag de nordiska sommarnätterna och den långa, ljusa skymningen. I år hälsade jag äntligen på älvorna. Åtminstone såg jag dem sticka sig undan just precis innan jag nådde fram till deras slöjor.



I skymningen. En sommarnatt. Där kan min själ äntligen svinga sig ut i himlarymden och vara fri!