Kvinnor och mat

Well, fuck me! Det här är ta mig fanken lika sjukt som överallt annars i världen. Förutom att de här kvinnorna inte har något som helst att säga till om. Fast vi svälter oss ju frivilligt så man kan väl fråga sig om vi har så mycket mer att säga till om? Vad är det med oss egentligen? Och varför vill män så gärna hålla oss på mattan?

Komplimanger

Scen: Trelleborgs bibliotek, jag jobbar i informationsdisken. Ung mamma med liten pojke kommer fram och betalar ursäktande sin skuld för försenade filmer och uppmanar sedan pojken att lämna fram den nya film de tänker låna.
Jag: Ska du se på Pettson? Den är ju jättebra.
Pojken: Vad du ser snygg ut!
Jag: Tycker du det? Vad snällt av dig att säga det. Vad glad jag blir!
Jag tänkte genast: av barn och fulla människor ska man höra sanningen. Efter att ha sugit på den sanningen ett tag börjar jag nu fundera. Varför tror jag mer på en fyraåring än på en 30-åring? Varför är det gulligt och vackert när en fullständigt främmande unge säger något dylikt, men smått äckligt och frånstötande när en vuxen man säger samma sak på samma plats? Jag vill verkligen inte bli stött på på jobbet, men vad säger det om våra medmänskliga relationer att vi inte kan ge varandra ett erkännande utan att bli misstänkliggjorda och nedvärderade. Varför reagerar jag så negativt på en komplimang från en man utan att ens ifrågasätta varför? Möjligheten föreligger att han är en äcklig typ som njuter av att nedvärdera en kvinna i en professionell situation för att öka sin vikt på vågen i könsbalansen. Men möjligheten föreligger också att han är en vänlig och medmänsklig person som försöker göra någon glad. Och som jag genast skjuter i sank. Ibland blir jag så trött på att behöva fundera på sådana här saker... Men jag såg ju snygg ut idag så jag får väl glädja mig åt det!

The return of the addiction

Anfäkta och anamma!! Jag åt godis i lördags, eftersom jag har gett mig själv lov till det. Tyvärr fanns påsen kvar igår... Idag är jag så sugen så jag håller på att dö! What to do? Varför finns det inga piller mot sötsug???

The road not taken

Myrkryp idag. Rastlös och orolig och vill att det ska hända nåt. Skulle kunna tro att jag har abstinensbesvär, men från vad? Nyttjar inte droger, är måttlig med alkohol, röker inte och har ju nyligen slutat med min största last sockret. Kanske är det för att jag inte tagit dagens ranson av johannesört än? Ja, så måste det vara. Eller så är det att jag är upplevelsejunkie som blir uttråkad när det inte händer nåt. Vad vet jag? Enligt boken om mindfulness som jag lånade häromveckan (fråga mig inte varför, den hamnade i min hand och jag tog det tydligen som ett tecken) så ska man bara acceptera sina tankar och känslor utan att döma. Försökte det när jag vaknade halv sex i morse efter fem och en halv timmes sömn. Gick så där. Tjugo över sex slumrade jag till igen och fem över halv sju vaknade W och började sparka på mig. Försökte acceptera mina tankar angående sonens uppförande men insåg att det inte är lagligt varför jag numera accepterar att mindfulness inte är för mig. Får visst leva med rastlösheten.
Bjuder på Robert Frost idag.
The road not taken

Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

Robert Frost

Framtidstro

Att ett litet mail kan göra sådan lycka. Kanske löser det sig snart?
Anyways, snart måndag och jag ser fram emot veckan. Snart slut på pluggandet och jag ertappade mig själv med att fundera över tjusningen i att forska häromdagen... Vet inte vad som hänt men det är ju fullkomligt uppenbart att jag inte har någon som helst minneskapacitet kvar. Forska? All ångest som jag burit på det senaste halvåret är redan glömd och jag ser bara framför mig hur jag skapar fantastiskt spännande forskningsresultat utan några kval. Behöver visst en spark emellanåt för att minnas verkligheten. Jag vill ju gärna förtränga det besvärliga och frambesvärja positiva resultat i livet. Och det är ju så klart bra. Om så lite verklighetsfrånvänt...
Whatever, svammel så här på söndagseftermiddagen när jag ångrar att jag dragit ut på löprundan tills det börjat regna igen. Blir väl blöt idag då...

Önskedrömmar

Idag skulle jag vilja vara en nyckelpiga!

Väder, alltid väder

Det regnar katter och hundar idag. Eller i alla fall stora droppar. Regn. Behöver vi verkligen så mycket? Slutet på maj. Löftenas tid. Förväntan i luften. Lätta steg mot gatan och lätta tankar som lyfter mot solen. Vart tog allt det där vägen? Jag känner mig grundlurad av maj!

Allergi

Hur är det möjligt? Jag förstår att vädret är ombytligt. Jag kan förstå att mitt humör är ombytligt. Men jag kan inte förstå hur min allergi kan vara ombytlig. Fick igår frågan om jag är allergisk mot mandlar och kunde glatt intyga att det är jag inte eftersom jag hade ätit sådana smarrigheter till frukost. Idag behöver jag ett mellanmål för att få upp blodsockret, börjar med tre mandlar eftersom det är både nyttigt och gott, och boom! Hela munnen exploderar i klåda som sprider sig långt upp i örongångarna... Försök att klia dig i örongångarna så förstår du vad jag menar. Så idag är jag tydligen allergisk mot mandlar. Igår var jag det inte. WTF? Är det vår herre som behagar skämta med mig?

Hanna

En sång med mitt namn... Så passande.
Melissa Horn – Hanna

Rastlöshet

Myrkryp i benen. Rastlöshet i själen. Tre kilometer i skogen lättade på trycket en stund. Känner mig som ett bräckligt kärl med allt för lite kraft att stå emot den inre svallvågen. Hur gör man?

Happiness

Oh, happy, happy day! Gårdagen blev inte fullt så illa som förväntat och dagen ligger framför mig i ett guldskimmer... Ta en dag i taget var det ju. Johannesörten har slagit till med full kraft :-). Kanske inte schizofren utan snarare manodepressiv? Sådana här humörsvängningar kan ju inte vara normala. Well, hell! Jag är glad!

Skytten

Well, jag tror ju inte på horoskop, men hur är då detta möjligt?

Den energiska Skytten är utåtriktad till sin läggning och har behov av att leva ett liv med mycket frihet och rymd. Skytten trivs bäst utan begränsningar, på resande fot eller ute i det fria.
Det finns gott om spontanitet och kämparglöd i detta ivriga eldtecken. Skytten är orädd och frimodig, alltid ärlig och rättfram. Den som obekymrat går på i ullstrumporna och verkar ta det mesta med en klackspark. Ibland kan dock Skytten av ren obetänksamhet vara en aning klumpig och taktlös. Denna frimodiga natur pratar gärna och mycket, och har en tendens att späda på sina berättelser en smula.
Skytten är den som vill vidga sina vyer, strävar efter omväxling och social stimulans. En stor kunskapstörst och nyfikenhet på livet hör till bilden. Skytten tycker mycket om att läsa, liksom att resa och uppleva främmande kulturer och synsätt. Skytten stimuleras av spänning och äventyr i tillvaron och har ofta högt flygande planer, men blir ibland överoptimistisk. Skytten vill ju så gärna att möjligheterna ska vara obegränsade. En det-fixar-sig-attityd är karaktäristiskt för detta entusiasternas tecken.
Skytten börjar ofta sin strävan efter expansion i den yttre, sociala världen, för att senare i livet söka sig mera inåt. Den nöjeslystna Skytten, som inte hunnit börja sitt inre sökande, har ett stort behov av nya upplevelser och bör se upp för rastlöshet.
Lyckobringande Jupiter är den härskande planeten. Det ger Skyttmänniskan rikligt med optimism att förfoga över, som hon frikostigt delar med sig av.
En ärlig och pålitlig läggning hör tecknet till, liksom en stark känsla för rättvisa. Skytten är varmhjärtad, humoristisk, generös och gästfri. Men välviljan och svårigheterna med att säga nej, resulterar i att denna godtrogna natur ibland blir utnyttjad eller rusar iväg och åtar sig för mycket.
Skytten har med sin entusiasm god förmåga att inspirera andra till att se de positiva sidorna i tillvaron och strävar ständigt efter att höja bildningsnivån både hos sig själv och sin omvärld. Ett intresse för språk, pedagogik, samhälls- och livsåskådningsfrågor hör i regel till bilden.
Ett fritt och omväxlande yrke, där Skytten får möjlighet att dela med sig av sin kunskap brukar locka. Vi återfinner många lärare, präster och reseledare i detta utåtriktade tecken.


Mat

Matledan är över. Tröstätandet är här. Tur att jag äntligen börjat springa.

Vad bryr sig en vind om förbud?

 

Det blir mycket lyrik just nu... Jag har alltid älskat Hjalmar Gullbergs "Kyssarnas vind".  Här kommer den en dag i syrenernas tid och gullregnens månad:

Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat där vid:
du var ju en annans blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och i gullregnens månad.

Han kysste ditt öra ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.

 



Uppsatsångest

Ska det vara så förbannat svårt att skriva färdigt en nästan färdig uppsats? Öppnar dokumentet. Scrollar håglöst upp och ner. Stirrar. Försöker läsa. Försöker förstå. Förstår inte. Vad är detta? Har jag skrivit det här? Vad betyder det? Betyder det ens nåt?..

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister. 
Varför skulle annars våren tveka? 
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka? 
Höljet var ju knoppen hela vintern. 
Vad är det för nytt, som tär och spränger? 
Ja visst gör det ont när knoppar brister, 
ont för det som växer och det som stänger. 

Ja nog är det svårt när droppar faller. 
Skälvande av ängslan tungt de hänger, 
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - 
tyngden drar dem neråt, hur de klänger. 
Svårt att vara oviss, rädd och delad, 
svårt att känna djupet dra och kalla, 
ändå sitta kvar och bara darra - 
svårt att vilja stanna och vilja falla. 

Då, när det är värst och inget hjälper, 
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
(Karin Boye)
Jag ser fram emot jublet!

Schizofreni

Oh happy day! Känner mig helt schizofren idag. Hur kan man ändra humör så snabbt?

Ge mig de himmelska höjderna

Regnet strilar ner på rutan och lägger sig som en våt, grå filt över världen. Uppsatsen stirrar på mig i all sin fulhet. Utmanar mig med sin stelbenthet. Jag stirrar tillbaka tills tröttheten övermannar mig och jag återvänder till tumultet i min hjärna. Tungt, tungt, tungt. Och så någonstans en strimma av lycka. Kontraster som framhävs. Är livet.

Den som aldrig
skådat avgrunderna
får aldrig uppleva
de himmelska höjderna
den som aldrig skrikit i ångest
snyftat i förtvivlan
förbannat i vrede
kommer aldrig någonsin
att gråta i glädje över tonerna från en silverflöjt
(Eva Jagrell)

Mental istid

This is what you get
This is what you get
This is what you get when you mess with us

Karma police
I've given all I can
It's not enough
I've given all I can
But we're still on the payroll

This is what you get
This is what you get
This is what you get when you mess with us

And for a minute there, I lost myself, I lost myself
Phew, for a minute there, I lost myself, I lost myself

For for a minute there, I lost myself, I lost myself
Phew, for a minute there, I lost myself, I lost myself
(Radiohead; Karma Police)

Livet i en bubbla

Plågotiden är över. Ljuset har återvänt. Mitt älskade nordiska sommarljus som får blodet att koka och tankarna att flyga lätt. Och ändå är det plågsamt...

Våren hånler mig rakt i ansiktet. Pinar mig med sitt skarpa ljus i frånvaron av sol. Kryper under min hud med sin rakbladsvassa vind som med noga avvägd blandning av smärta och njutning skrapar min hud.

Oket på mina axlar är tungt. Avståndet till min kropp minskar en aning varje dag och trots fruktlösa försök orkar jag inte lyfta det. Världen krymper, tröttheten ökar, tankarna snurrar. Kryper ihop, försöker andas, försöker sova. Har vårens ande blivit våldtagen? Är det i själva verket februari ännu?

RSS 2.0