haricas

Jag: Ska du se på Pettson? Den är ju jättebra.

Pojken: Vad du ser snygg ut!

Jag: Tycker du det? Vad snällt av dig att säga det. Vad glad jag blir!

Jag tänkte genast: av barn och fulla människor ska man höra sanningen. Efter att ha sugit på den sanningen ett tag börjar jag nu fundera. Varför tror jag mer på en fyraåring än på en 30-åring? Varför är det gulligt och vackert när en fullständigt främmande unge säger något dylikt, men smått äckligt och frånstötande när en vuxen man säger samma sak på samma plats? Jag vill verkligen inte bli stött på på jobbet, men vad säger det om våra medmänskliga relationer att vi inte kan ge varandra ett erkännande utan att bli misstänkliggjorda och nedvärderade. Varför reagerar jag så negativt på en komplimang från en man utan att ens ifrågasätta varför? Möjligheten föreligger att han är en äcklig typ som njuter av att nedvärdera en kvinna i en professionell situation för att öka sin vikt på vågen i könsbalansen. Men möjligheten föreligger också att han är en vänlig och medmänsklig person som försöker göra någon glad. Och som jag genast skjuter i sank. Ibland blir jag så trött på att behöva fundera på sådana här saker... Men jag såg ju snygg ut idag så jag får väl glädja mig åt det!