haricas

Det verkar nästan som om du hörde. Vem är du? Och har du ett direktnummer? Det känns smidigare än att behöva gå den här vägen när det är något jag vill.

Tankar som snurrar i rasande fart. Nu är de här igen. Varför gör det så ont att våga se? Jag vill ju helst vara blind och fortsätta tro. Men jag vet ju innerst inne. Hur det verkligen är. Och jag är för vek för att stå emot. Stå upp. Jag måste stå upp. Men jag vill inte. Jag vågar inte. För vem är jag då?

Dimma tjock som ärtsoppa. Vinterjackan har premiär. SJ och snö på tv. Redan? Ärligt? Fryser och inser att vintergarderoben är tunn. Suck. Shoppa... Te med socker i. För att livet är en fest. Och gårdagkvällen med mina fina. Gillar. Ikväll min finaste som får hjärtat att vilja sprängas av ömhet. Livet just nu.

Helt oväntat kom det. Tröttheten. Koncentrationssvårigheterna. Bristen på energi. Tydligen var det tecken jag borde kunnat tolka. Men det gjorde jag inte. Så när det kom var det helt oväntat. Jag mår ju egentligen bra. Jag har inte ont i magen. Jag sover gott på nätterna. Jag gråter inte i tid och otid.

---

Except that I do. Plötsligt gråter jag. Plötsligt orkar jag inte. Jag vill att någon ska ta bort allt det onda och ge mig glädje och värme, men framför allt lugn och ro. Låt mig ha en enda vecka där allting är lugnt och skönt. Där jag får vara med dem jag tycker om utan att eländiga saker händer. Jag vill inte mer! Hör du det! Vill inte!

Idag vill jag ingenting. Jag är trött ända in i märgen och har ingen som helst energi att ge åt något håll. Ja, kanske åt ett håll då... men absolut inte till jobbet. Försöker samla mig och sätta igång. Försöker tänka kreativa tankar. Ger upp. Försöker åtminstone tänka löpande-band-tankar. Ger upp där med. Räknar ner timmar istället. Ikväll ska jag se en hund som heter Ruben. Jag gillar Ruben. Han är galen och opretentiös. Så där som jag vill vara egentligen. Och så är han varm, mjuk och gosig. Och det gillar jag också. Jag blir så glad av Ruben. Så jag önskar det vore kväll nu.

---

Konstigt förresten att den här dagen hamnade så på fel köl. Igår kväll fick jag den finaste överraskningen och det gjorde mig varm och glad i hela kroppen. Man kunde tro att den känslan skulle finnas kvar en dag när solen skiner och läkarbesöket blev en bra upplevelse istället för en dålig. Men tydligen inte. Känns som om jag borde dra täcket över huvudet och checka in i morgon istället.

Idag är det kallt och grått. Jag har sovit för lite och grubblat för mycket. Dagen sträcker ut sig som i ett oändligt töcken framför mig och jag vill helst bara lägga mig under täcket och kura ihop mig till en boll. Vem bestämde att livet ska vara så oerhört svårt? Ska man tro på karma? Och hur illa kan man egentligen ha betett sig? Jag önskar att livet var varmt och hade samma orange färg som eldsken. Att det doftade av nyklippt gräs och varm glögg. Att kärlek var enkelt och att världen inte var en skitig, kall och kantig plats. Eftersom jag inte kommer att få en enda julklapp i år så kanske jag kan önska mig det istället?

Så dramatiskt det var sist det begav sig här. Men i det hela stora så förhåller det sig fortfarande så. Fast lugnare. Livet är inte en enda galen rollercoaster ride längre, men fortfarande händer det i rasande fart. Jag har faktiskt ingenting emot att det blir höst. Jag behöver ett lugnare tempo. Inre kontemplation. Lugn. Samla ihop bitarna. Gå vidare. Skillnaden är att jag nu känner en inre övertygelse. Och en stor sorg. Men oavsett hur det blir så har jag varit sann mot mig själv och det får jag luta mig mot när sorgen och kvalen blir för stora.

---

Ikväll är det föreläsning med Jesse Jackson. Det ser jag verkligen fram emot!

Svårt att andas. Svårt att tänka. Svårt att leva.

Hur tänkte jag egentligen? Eller jo... det vet jag ju. Men kan man ångra och inte? Fast samtidigt? Kan man behålla sin värdighet och ändå må bra? Följt av ljudlösa svordomar.

Lever i limbo. Kommer ingenvart med vare sig det ena eller det andra. Det är jobbigt.

---

Och min kropp envisas med att göra ont trots att det inte finns någon anledning. Träningsvärk i ryggmusklerna på höger sida... Varför då? S ville att vi skulle springa igår men jag blev tvungen att avstyra den idén och istället föreslå en powerwalk. Vi gick fem kilometer i det mest fantastiska sommarväder på årets längsta dag. Snor hennes bild där man kan se det fantastiska ljuset.

Så mycket att göra. Så lite tid att göra det på. Tittar på Sommarscen Malmös och Sommarlunds program och vill se så mycket men hur ska det gå ihop? Några favoriter ska jag i alla fall försöka ta mig till. Den 1 juli är det street dance battle i pildammsparken och det måste jag ju se, och sen vill jag gärna prova på utomhusbio i Sverige... 31 juli går Norwegian Wood som (tro't eller ej) är en japansk film om kärlek. Vad kan gå fel liksom? :-) Vill du följa med så är det bara att hojta till! Sen är det ju en massa barnteater runt omkring som jag får försöka släpa med mig ungen på. När stackaren knappt får nåt sommarlov så får vi väl låtsas att varje dag är en fest!

Ja, nu har jag jobbat en vecka och skrivit på anställningsavtalet så nu är det liksom lite officiellt. Sjukt trött dock och orkar inte ens glädja mig åt att det är helg. Snart dags för studentfest och sen känns det som om helgen blir uppäten av en massa måsten. Jag har inte orkat med måsten på väldigt länge och ska jag vara ärlig så gör jag det inte nu heller. Känner mig mest bara oinspirerad och oupplagd för det mesta. Jag orkar inte ens läsa eller se film. Igår kväll sprang jag en halvhjärtad runda och tänkte därefter se the social network (som jag länge velat se) men somnade efter tio minuter. Min sömnkvot har inte fyllts på länge så det kanske tar ett tag att fylla upp den igen, vad vet jag?

---

Men vad gött det hade varit med lite ledighet. Och lite mer pengar. Känns som om pengarna rinner igenom fingrarna och trots att jag nästan aldrig är hemma verkar det inte riktigt komma in så att det räcker. Funderar återigen på att hitta snuskigt rik och otroligt gammal man, föredragsvis impotent, och sedan bli rik änka. Tänker att det får vara plan B. När det började regna idag och jag pga mina trasiga skor fick blöta fötter kände jag mig ett ögonblick utfattig, men eftersom jag därefter raskt köpte första (bästa:-) par skor och de dessutom var nedsatta med 300 kr blev jag genast på bättre humör. Tyvärr brukar sådana spontaninköp leda till ett mycket sparsam bruk av varan, så jag hoppas att detta är av det lyckade spontaninköpsslaget. Billigt blev det ju i alla fall, så lite uppmuntrad blev jag. 

---

Antar att jag borde försöka shina upp mig lite grann så att det inte syns hur utarbetad och nedslagen jag känner mig när jag nu ska på en så viktig tillställning som en studentfest. Frågan är bara om det hjälper? Såg mig själv i ett skyltfönster i eftermiddags och jag hoppas att jag kan skylla på blåsten och de spridda regnskurarna men det var ingen vacker syn. Well, så snart jag samlat mig så blir det väl en dusch... Äsch, vem försöker jag lura? Jag ska så klart lägga mig ett tag istället.

---

Tack och hej, leverpastej!

Sommarnattens sug drar mig till sig. Jag känner lockropen där utifrån. Den milda, men ändå vassa luften som smeker min kind. Det svaga, odefinierbara ljuset som är så trolskt och som förtrollar mig så. Jag vill leva mitt liv där ute, i det liv som låter sig anas... där livsandarna inte låter sig bindas utan svävar högt. Äntligen följer jag mitt hjärta och är sann mot mig själv.

---

Melissa Horn

Shitty day in a shitty life!

---

Men ändå känner jag en stark övertygelse om att jag gör rätt. Jag vill tycka om mig själv igen och trots att jag just nu känner mig som en überskurk känns det ändå som om jag är på rätt väg. Det kändes så rätt och så befriande att för en gångs skull inte bita mig i tungan. Att resultatet blev som det blev var inget jag önskade men om det inte kunde vara annorlunda så är det inget jag kan göra något åt. Jag vill ändå vara öppen och lyhörd och om andra människor inte klarar det utan att gå i försvarsposition och gå till attack så har det ingenting med mig att göra.

---

Jag känner mig själv krypa fram från de djupa gömslen där jag väntat avvaktande på att våga komma ut. Jag känner mig fri i att göra det jag själv vill. Och jag känner att om ingen annan finns där för mig så gör jag i alla fall det själv. Och i så fall får det räcka. För jag vill vara stark och fri och sann!

Ny dag. Nytt liv. Skräckblandad förtjusning, men det får bära eller brista för nu händer det.

Det åskar samtidigt som kvällen är underskön. Skrämmande och njutningsfullt. Symboliskt... Livsgivande regn. Dödliga blixtar. 

Tack till alla er som finns där. När jag vacklar. När jag tvekar. När jag undrar.

Scen: Trelleborgs bibliotek, jag jobbar i informationsdisken. Ung mamma med liten pojke kommer fram och betalar ursäktande sin skuld för försenade filmer och uppmanar sedan pojken att lämna fram den nya film de tänker låna.

Myrkryp idag. Rastlös och orolig och vill att det ska hända nåt. Skulle kunna tro att jag har abstinensbesvär, men från vad? Nyttjar inte droger, är måttlig med alkohol, röker inte och har ju nyligen slutat med min största last sockret. Kanske är det för att jag inte tagit dagens ranson av johannesört än? Ja, så måste det vara. Eller så är det att jag är upplevelsejunkie som blir uttråkad när det inte händer nåt. Vad vet jag? Enligt boken om mindfulness som jag lånade häromveckan (fråga mig inte varför, den hamnade i min hand och jag tog det tydligen som ett tecken) så ska man bara acceptera sina tankar och känslor utan att döma. Försökte det när jag vaknade halv sex i morse efter fem och en halv timmes sömn. Gick så där. Tjugo över sex slumrade jag till igen och fem över halv sju vaknade W och började sparka på mig. Försökte acceptera mina tankar angående sonens uppförande men insåg att det inte är lagligt varför jag numera accepterar att mindfulness inte är för mig. Får visst leva med rastlösheten.

---

Bjuder på Robert Frost idag.

Idag skulle jag vilja vara en nyckelpiga!