haricas

Jag har ju förresten glömt att berätta att jag nu äntligen fått mitt examensbevis! Konstigt  att man kan bli glad två gånger för något  sådant. Först blev jag glad när jag fick mitt betyg på C-uppsatsen och redan började titulera mig kandidaten. Sen blev jag glad ett halvår senare när examensbeviset plötsligt låg där i postlådan och det stod svart på vitt hur duktig jag är. Jag kände mig aningen löjlig där jag stod vid postlådan och ofrivilligt log med mungiporna ända upp till öronen. Det  kändes ganska skönt  dock. Den reaktionen brukar annars härledas till min sons framsteg, såsom att gå upp 500 g på en vecka, eller att äta med egen sked på 1-årsdagen. Det  där leendet brukar betyda: det finns ingen som är så duktig som min son. Den här gången tror jag faktiskt att det betydde: det finns ingen som är så duktig som jag. Och det var skönt. För hur ofta tillåter vi oss att känna oss så självbelåtna? Självkritik finns det  gott om men på andra hållet är det värre... Så därför tror jag att jag ska vara lite mer stolt över mig själv och stoltsera med det. Det känns ju så skönt. Till att börja med så har jag inte ätit socker på två dagar. Det är väl nåt att vara stolt över?