haricas

...upptar mycket av min tid just nu. Visserligen tillhör det årstiden för min del men ibland undrar jag om jag inte har för mycket tid på mig att fundera. Jag tänker mycket över livet och meningen med det. Ska det vara så här? Varför måste vi fortfarande jobba så mycket trots alla tidssparande uppfinningar? Och när det väl kommer till kritan så betyder det ju ingenting. Varför har vi då så svårt att inse att det är här och nu det gäller och inte en annan dag eller när det redan är för sent?

Livet är märkligt...

Jag blir så trött på mig själv ibland. Har man returrätt på sin hjärna? Går det att transplantera personlighet? Jag är en slö, lat och oinspirerad jäkel som inte har minsta uns till minne och som bara låter munnen gå istället för att ta ett krafttag och göra någonting! Jag vill ju ha ett trevligt och välstädat hem! Jag vill ju ha en välhållen trädgård! Jag vill ha lite slötid till shopping och cafébesök! Jag vill ju bli författare och skriva min bok som jag kontinuerligt samlar stoff till och lägger i bakhuvudet! Jag vill ju veta hur mycket pengar jag har på kontot och var jag lade min plånbok senast!

Jag vill inte få ett telefonsamtal från coop om att de hittat min plånbok i en kundvagn. Jag vill inte få tre veckors sopsortering vältande ut på köksgolvet varje gång jag öppnar skåpet under vasken. Jag vill inte behöva dra upp rutten sallad och slänga döda smultronplantor. Jag vill inte trampa i förra veckans samlade frukostsmulor så fort jag kommer ut i köket. Jag vill inte sätta igång datorn och spendera tre timmar med mail, fb, och bloggar tills all min författartid runnit ut.

Ändå är det ofta så det ser ut. Så nu tänkte jag försöka ändra mig sisådär en liten aning. Veckan har börjat bra med att alla to do saker är strukna på listan. Hemmet ser trevligt och välstädat ut och tvättkorgen är i det närmaste tom. Saknas trädgården... Och boken... Och ledig shoppingtid... Och familjetid... Och partid.... Och vännertid... Och...

Jag tror jag tar en liten runda på fb. Och sen kanske jag ska kika lite på tv? Jag hinner ändå aldrig med allt det där...

Sommaren har passerat sin kulmen och man riktigt känner hur övermogen den är. Träden tyngs av frukt, sädesfälten vajar gyllengula i vinden och allt är så vackert, så vackert att det nästan skär i hjärtat.


 Samtidigt är det vemodets tid. Jag avskyr skördetröskorna eftersom de bär vittnesmål om hösten. Allt det vackra mals obönhörligt ner och lämnar ett dystert tomrum efter sig. Jag skyndar mig att lagra känslan av sol på min hud, en ljummen vind i ansiktet, doften av schersmin och jord efter ett sommarregn för att orka hela vägen fram till nästa sommar. Men det blir ingen njutning utan endast ett jäktat utsugande av de sista dropparna där smaken av malört är större än sommarens sötma. Skönt är då att ha lämnat ungdomsårens tvära kast mellan himmelslycka och avgrundssorg efter sig. Att kunna nöja sig med vetskapen att allt det goda kommer igen, fortare än man kan ana. Och att faktiskt kunna se glädjen i min ungdoms största fiende. Hösten. Att kunna glädjas åt den höga klara luften under en sval höstsol. Att kunna njuta av de flammande färgerna i trädens avskedsserenad. Att äntligen ge sig i kast med allt som fått träda åt sidan till fördel för sommarens lata dagar. Att få ta del av naturens naturliga vila och äntligen själv kunna vila. Ändå är det vemodigt. För jag älskar sommarens värme och glädje. Men framför allt så älskar jag de nordiska sommarnätterna och den långa, ljusa skymningen. I år hälsade jag äntligen på älvorna. Åtminstone såg jag dem sticka sig undan just precis innan jag nådde fram till deras slöjor.



I skymningen. En sommarnatt. Där kan min själ äntligen svinga sig ut i himlarymden och vara fri!