Ode till en vän!
Fredag! Och jag har huvudvärk, träningsvärk och mensvärk. Ser fram emot att klockan blir läggdags så att jag äntligen kan få kura ner mig i sängen och bara blunda. Yippie! What a night!
Verkar dock ha en överraskning att se fram emot imorgon :-). Fick sms från fina väninnan C om att jag ska ge mig själv tillkänna imorgon på Fridas Gård så väntar en överraskning. Hon är för söt. Det är liksom bara hon som kommer på såna saker. Som till min födelsedag när hon snappat upp på fejjan att jag höll på att beställa en halsduk från en gemensam kompis. Vips, högg hon beställningen utan att jag anade oråd och i paketet låg precis den sjal jag velat ha. Eller som den gången jag gick till postlådan och hittade ett chokladogram i den. Bara för att liksom. Framför allt minns jag den gången vi båda gick på gymnasiet och bodde tillsammans när hon en dag kom hem med en bukett rosor till mig. För att jag såg så ledsen ut. Det är ju därför som hon är min bästa vän! Det är ju därför jag inte kan leva utan henne i mitt liv trots att jag försökt. Det är därför jag är så glad att jag har en vän som hon. Som lyckas skicka ett sånt sms just precis när jag känner mig som risigast.
C, jag älskar dig!
Knyckte en bild till dig ;-)
Komplex och egenkär?
Hur komplex får en människa egentligen lov att vara? Jag känner att jag nästan borde blygas över mitt enormt stora intresse för mig själv, men jag kan inte annat än förundras över hur jag har lyckats leva i 30 år och ändå inte har funderat mer över vem jag är, vem jag vill vara, och varför? Hur blev jag den jag är? Är det den jag vill vara i framtiden?
Just idag känner jag definitivt att jag vill vara just här just nu. Den känslan infinner sig oftast när jag sitter i mysbrallor framför datorn med papper spridda över hela bordet. Jag känner mig inspirerad och motiverad. Jag känner mig utsövd och energisk. Jag känner mig som en drottning, trots mysbrallor och skitigt hår. Alltså är det så jag borde gestalta min framtid. Men hur?
Jag älskar det genuina, det gamla, det historiska samtidigt som jag älskar modernitet och teknik. Jag vill både och och det är den återkommande paradoxen i mitt liv. Att jag vill vara intellektuell och filosofisk en sekund och praktisk, svettig och hårt, fysiskt arbetande i nästa.
Gör både och! Japp, det är klart att jag kan det. Samtidigt ska jag lägga till ett extra dygn i veckan och skapa fred på jorden. Lätt som en plätt. Jag återkommer när jag är färdig med det!
Om vådan av att vara jag
Tänker att det inte är lätt att vara jag. För mycket tankar som snurrar. För stora tankar. Vet inte var jag ska göra av dem. Till slut stoppar jag in dem i mitt hjärta. De fyller för mycket och hotar att spränga bröstkorgen. Så jag skickar ut dem bakvägen. Och tror att jag har förvisat dem. Men vem är det jag försöker lura egentligen? De kommer alltid tillbaka. Ibland kan det gå år. Men de kommer alltid tillbaka.
Levande charader
Vem är du? Vem är jag? Levande charader...
Aldrig tillförne har jag tyckt att Arjas gamla dänga har så mycket att säga. För visst är det så. Vi är levande charader och visar inte ofta vem vi är. Inte ens när jag gärna vill. Det finns alltid någon i vägen. Som tycker. Som tänker. Om mig. Och trots att jag borde leva för mig. För att vara sann. Så tar jag oftast den lätta vägen. Och tycker tyst. Och tänker tyst. Och jag vill leva högt!
Kanske imorgon. Tar jag mod till mig.
Önska mig lycka på vägen!
Höger eller vänster ben?
Vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på just nu. Förkylningens efterdyningar gör mig hängig samtidigt som den senaste veckans stillasittande (tja, skolan har ju börjat) gör att det spritter lite i kroppen av överskottsenergi. Hur går det ihop?
Energin räcker dock inte riktigt till pluggandet. Läser just nu organisationsteori och ska framställa en strategisk plan för Hörby bibliotek och det är på samma gång ganska roligt och inspirerande och dödstrist! Inspirerande att få komma med nya idéer om förändringar, dödstrist att läsa teorier och modeller och sätta sig in i Hörby kommuns/kulturförvaltnings/biblioteksplaner etc. Vänster eller höger ben?
Istället har jag mer lust att virka! Är inne på min fjärde mormorsruta och jag fattar inte att jag aldrig provat detta förr. Det är ju perfekt för mitt otåliga kynne. Det går snabbt, det är lätt och man kan göra det var som helst och när som helst utan förberedelser. Jag gillar! Tyvärr är kameran trasig just som jag lärt mig att lägga in bilder utan den förb-ade sladden så som vanligt förblir den här bloggen bildlös. Men så länge det finns liv finns det hopp.
'
Ett sånt här ställe vill jag öppna. Tänker mycket på det just nu och väntar på att svärisarna ska pensionera sig så att de kan hjälpa mig :-). Måste nog jobba som bibliotekarie ett tag innan jag hittar på nåt annat. Kanske inte så populärt annars att studera i fem och ett halvt år för att sedan inte jobba... Vore nog skönt med en "normal" och regelbunden inkomst också. Har ju liksom aldrig riktigt provat det. Vi får väl se. Först ska jag ju ta mig igenom ett helt år till av akademiskt helvete. Hur långt ska vi driva den här akademiska hetsen? Jag är den första att erkänna att jag lärt mig otroligt mycket under mina år, kanske framför allt att ha ett kritiskt och granskande öga, men någonstans måste det väl vara någon måtta? Det känns som om kraven blir högre och högre i samhället samtidigt som våra liv blir besvärligare och besvärligare. Gillar't inte!
Förbannade skitsamhälle
Pratade med kompis S igår. Hon som alltid har ett leende på läpparna och fartvind i håret. Nystädat hem, näringsriktig och hemlagad mat på bordet, ett roligt och utmanande arbete och ett stort socialt umgänge. Hon hade varit hos doktorn. Fysiska symptom på stress! Oroskänslor, svårt att andas... Jag skulle kunna lägga till trötthet, humörsvängningar, insomningsproblem... (se tidigare inlägg).
Vad gör vi med oss själva? Vad är det vi tror att vi ska uppnå? Själv väntar jag alltid på den framtid då: jag ska vara semesterledig (se tidigare inlägg) skolan är färdig, vi köpt större hus, sonen blivit vuxen, jag pensionerat mig... Då ska allt bli så mycket bättre! Tror jag i alla fall. Men just nu är det bara att bita ihop och kämpa på.
Klart vi ska bita ihop. Trots att leendena och skratten blir färre och färre. Trots att tystnaden blir tätare och tätare. Trots att jag inte längre ser fram emot att fira jul tillsammans med släkten eftersom allt ändå bara blir en stor stress och press och ingen blir nöjd i slutändan. Klart vi ska kämpa på. I slutändan blir det ju bra. Om vi inte separerar. Eller blir sjukskrivna. Eller hinner dö innan Utopia har anlänt. Klart vi ska kämpa på!
Kärlek
Kärlek är underligt. Ibland kan man tro att det är en sjuka som borde behandlas. Andra gånger undrar jag om den finns. När man står där uppfylld av ilska, frustration eller trötthet. Eller bara likgiltighet... Ibland blir jag rädd att jag inte är särskilt kärleksfull. Att jag är alldeles för egoistisk. Att jag är alltför mycket ensamvarg. Men så kommer de där ögonblicken. När det väller upp någonting stort, varmt och mjukt inombords. När man vill omfamna hela världen eller när man stolt vill ropa ut att det här är min son, min man, eller min vän! När de är så orimligt vackra, sårbara eller dyrkansvärda att man får en klump i halsen och förrädiska tårar tränger fram.
Det är de stunderna jag lever för. Det är då jag vet att jag också är vacker, sårbar och dyrkansvärd. Det är då jag vet att trots allt det jobbiga så är jag omgiven av alldeles fantastiska människor som finns där för mig. Och som jag kan få finnas till för ett ögonblick...
Det är de stunderna jag lever för. Det är då jag vet att jag också är vacker, sårbar och dyrkansvärd. Det är då jag vet att trots allt det jobbiga så är jag omgiven av alldeles fantastiska människor som finns där för mig. Och som jag kan få finnas till för ett ögonblick...
Existentiella frågor...
...upptar mycket av min tid just nu. Visserligen tillhör det årstiden för min del men ibland undrar jag om jag inte har för mycket tid på mig att fundera. Jag tänker mycket över livet och meningen med det. Ska det vara så här? Varför måste vi fortfarande jobba så mycket trots alla tidssparande uppfinningar? Och när det väl kommer till kritan så betyder det ju ingenting. Varför har vi då så svårt att inse att det är här och nu det gäller och inte en annan dag eller när det redan är för sent?
Livet är märkligt...
Livet är märkligt...
30-årskris
Time goes by... och under tiden hinner jag bli gammal och gråhårig utan att ha en aning om vad som hände. Jag tror att jag börjar få en aning om vad 30-årskris innebär nu trots att jag alltid hånskrattat åt begreppet och klichéartat hävdat att "man är inte äldre än man känner sig." Problemet infinner sig väl när man börjar känna sig äldre än man egentligen vill vara. När knäna knakar och huden hänger. När man inser att band som man minns slog igenom för något år sen plötsligt återförenas och gör comeback. När man tar legitimation på någon på krogen och inser att killen som känns jämnårig faktiskt är 11 år yngre. Och när man inser att trots att man fortfarande har största delen av livet framför sig är man inte längre ett oskrivet blad som kan fyllas med vad som helst. Vissa dörrar är plötsligt om inte stängda så i alla fall inte längre vidöppna. Och det kan kännas jobbigt. Att förstå att man utan större övervägande har gjort sina livsomspännande val och att man nu sitter på konsekvenserna. Det är 30-årskris.
Å andra sidan kan man nu äntligen få känna harmoni över att det är ok att tillbringa lördagkvällen med att rensa ogräs och baka bullar utan ångest över vad man missar. Man kan njuta av att ha stabiliserats i humöret och att veta vem man är och vad man står för. Man kan njuta av att ha en bättre ekonomi än förr och man kan njuta av att man fortfarande är ung och still going strong.
Jag är väl just nu en periodare vad 30-årskris vs harmoni anbelangar. Cirka varannan dag faktiskt. Men jag tänker att det väl snart går över. Och att jag då blir fullkomligt harmonisk. Det ska bli skönt!
Förresten! Så har jag blivit antagen till universitetet. Misstänker att jag kommer att få mina hårdaste år någonsin från och med i höst. Men åh vad det ska bli roligt!
Å andra sidan kan man nu äntligen få känna harmoni över att det är ok att tillbringa lördagkvällen med att rensa ogräs och baka bullar utan ångest över vad man missar. Man kan njuta av att ha stabiliserats i humöret och att veta vem man är och vad man står för. Man kan njuta av att ha en bättre ekonomi än förr och man kan njuta av att man fortfarande är ung och still going strong.
Jag är väl just nu en periodare vad 30-årskris vs harmoni anbelangar. Cirka varannan dag faktiskt. Men jag tänker att det väl snart går över. Och att jag då blir fullkomligt harmonisk. Det ska bli skönt!
Förresten! Så har jag blivit antagen till universitetet. Misstänker att jag kommer att få mina hårdaste år någonsin från och med i höst. Men åh vad det ska bli roligt!
Att mista. Och att uppskatta. Eller inte.
Tick tack. Tiden rullar på. Allt är som vanligt och allt tar man för givet. Tills det händer något. Då minns man. Minns att man ska vara tacksam. Tacksam för att man har det bra. Och det är man. Ett litet tag. Sen glömmer man igen. Tills det händer något igen. Är det därför det finns så mycket s-k-i-t? För att vi inte ska slappna av? Det är väl en förklaring så god som någon. Men jag undrar om man verkligen uppskattar livet mer? För att man mist något. Eller någon. Kanske kommer man ihåg att uppskatta någon annan mer än tidigare. Men inte blir livet någonsin bättre igen. När man har mist något. Eller någon. Livet kan på sin höjd bli bra. Men aldrig igen lika fantastiskt som innan. Innan man miste något. Eller någon.
